Till dig utan namn
Ibland vidrör min tanke och det svider till
Men vad som bränner är svårt att förstå för allt jag känner bär hennes ansikte
Sanningen inombords vill ej bli tydlig på näthinnan
Men jag känner kanske igen dig, jag har upplevt dig förut
Du bär bara olika masker, är belyst på olika sätt
Du kan vara en solnedgång över klippor och skär eller en mörk gränd i höstregnet
Är det du återigen som hånler mot mig bakom dina vackra fasader?
Jag är glad att du gömmer dig för jag vill inte se ditt fula anlete
Ändå är du min vän för du är den enda som finns kvar när alla andra gått
Jag blir aldrig kvitt dig jag vet
För innanför skalet är det bara du och jag
Min passion
Att leva i det förgångna
Älta och vältra sig i bitterljuva minnen
Minnen förstärkta men förvridna av bilder, dofter och musik
Att lägga tillrätta och förvara
Sprida ett blekt, romantiserande solsken över
Ett koncept, ett kapitel
Något som nästan har hänt, som man förmodligen känt
Linda in för att kunna greppa
Och ändå förstår jag aldrig någonting
Tomback
Det är alltså söndag, dagen efter lördagskvällen. En av de värsta lördagskvällar i mitt liv...och kanske i en annan persons liv också. Behöver inte säga mer för att jag ska komma ihåg vad jag syftar på.
Jag hade tre drömmar i natt, de få timmar jag sov.
I den första drömmen var det några vänner som planerade att förinta stora delar av jorden med kärnvapen. Mina ögon var med när vi färdades över oceanen till det första tilltänkta målet. Hjälplöshet. Jag försökte informera de jag kände om vad som höll på att hända. De trodde mig inte riktigt. Jag angav en vän för knarkinnehav. Han tyckte naturligtvis att jag svek honom. Jag försökte förklara att han var mer skyddat i fängelset med tanke på framtiden. Det gick nog inte så bra.
I den andra drömmen åkte jag och två vänner en slags helikopter. Även denna gång över hav, men det låg stora block av is på ytan och isbjörnar lunkade runt därnere. Han som körde sa att om man stänger av rotorn så seglar man försiktigt ner. Han stängde av och vi seglade försiktigt ner. Jag hängde som lite under helikoptern och kände snart vatten mot mina fötter medan jag försökte springa på ytan. Skorna blev blöta. Men vattnet var inte kallt utan ljummet. Isbjörnarna sträckte sig efter mig. Till slut var den ingen annan råd än att hoppa i vattnet och krypa upp på ett isflak. En av isbjörnarna började jaga mig. Han började prata efter ett tag och gjorde klart att han ville ha hjälp med någonting som jag inte kunde hjälpa till med. Då slog han till med labben och rev av mitt lillfinger.
I den tredje drömmen befann vi oss några stycken på en loppmarknad i Stockholms tunnelbanor. En kvinna jag träffat ett tag tidigare i mitt liv var där. Hon grät och det var mitt fel.
Det enda som återstår är nog att gå vidare. Vill så gärna gottgöra de skador jag orsakat henne men det går nog inte. Inte så länge jag inte förstår.
Men om det ska gå bra framöver och om jag ska vara säker på att undvika att upprepa samma sak...för det här har hänt om och om igen nu. Så borde jag inte släppa det här, det som hänt. Jag borde inte förtränga det. Jag borde ta det med mig som en lärdom, fatta att jag är kapabel att göra samma sak igen.
Men jag behöver också lära mig att öppna mig, prata med folk, på riktigt. Inte vara sluten och egocentrisk. Jag vill flytta mitt fokus från mig själv, till min omgivning. Sluta upp med att hålla på mig själv och låta alla tankar kretsa kring det. Jag missar för mycket. Folk som jag vill ha i mitt liv måste få veta vad jag tänker och känner, annars får ingen någonsin någon chans. Hur ska jag börja?
Kanske ska börja skriva igen...
Om inte annat som en slags dagbok att analysera i efterhand så att man kan förstå varför man hamnar där man hamnar. Och kanske för att man behöver hjälp att förstå sina känslor och handlingar. Men vem jag vill ska läsa och kanske fungera lite som ett bollplank vet jag inte ännu. Vill i alla fall inte att varenda jävel ska kunna läsa det jag tänker som är känsligt och av betydelse. Så lösenord är väl ett måste. Frågan är vem eller vilka jag vill ge det till i så fall.
Min första uppladdning på youtube!
Oj!
Kolla, redan tillbaka! Nej jag kommer inte börja blogga om dagens outfit, det är korrekt Linda!
Just nu sitter jag och lyssnar på en skiva - David Roberts - "Dressed up" från 1982. Det har jag gjort kontinuerligt under ett år nu och vägrar ta bort den från min mobiltelefon. Varför? Jag vet inte riktigt; den är smörig, texterna är ytliga (olycklig kärlek beskriven väldigt fåordigt och i små fragment som alltid när det gäller västkustpop) och dessutom sjunger han inte pissbra jämt måste jag erkänna...men den får mig att känna. Det är ganska viktigt. I och för sig borde den påminna om ett ledset, lämnat hjärta och det gör den kanske, men bättre att känna något än inget alls tycker i alla fall jag. Just mig påminner den om att nyss ha blivit lämnad och att vara på väg bort i en buss mot nya äventyr...ungefär.
Men det är nog inte bara minnen som gör att jag gillar skivan. Jag tycker ändå om hans lite klagande, gälla röst. Den känns äkta. Dessutom består ju bandet av halva Toto + Jay Graydon och då kan det väl inte bli dåligt eller? ;)
/ Olle
Just nu sitter jag och lyssnar på en skiva - David Roberts - "Dressed up" från 1982. Det har jag gjort kontinuerligt under ett år nu och vägrar ta bort den från min mobiltelefon. Varför? Jag vet inte riktigt; den är smörig, texterna är ytliga (olycklig kärlek beskriven väldigt fåordigt och i små fragment som alltid när det gäller västkustpop) och dessutom sjunger han inte pissbra jämt måste jag erkänna...men den får mig att känna. Det är ganska viktigt. I och för sig borde den påminna om ett ledset, lämnat hjärta och det gör den kanske, men bättre att känna något än inget alls tycker i alla fall jag. Just mig påminner den om att nyss ha blivit lämnad och att vara på väg bort i en buss mot nya äventyr...ungefär.
Men det är nog inte bara minnen som gör att jag gillar skivan. Jag tycker ändå om hans lite klagande, gälla röst. Den känns äkta. Dessutom består ju bandet av halva Toto + Jay Graydon och då kan det väl inte bli dåligt eller? ;)
/ Olle
Mitt allra första inlägg!
Okej, nu är jag också här...fyfan. Men man ska väl vara "online" och modern som alla andra. Jag kommer inte att uppdatera bloggen varje dag så ni kommer slippa läsa om hur jobbigt jag tyckte det var att gå upp i morse, vad jag åt till frukost, vilken konsistens morgonkorven hade och hur jobbig arbetsdagen blev. När jag kommer på nå't tänkvärt jag vill dela med mig av kanske jag skriver ner det här. Linda tyckte jag skulle ta bort sista meningen.
Ha ett bra liv! / Olle
Ha ett bra liv! / Olle
