orpon

...och så vidare. Nu börjar det bli mörkt ute på kvällarna och återigen ska man in i höstdunklet som lägger sig som en slöja över tillvaron. Till en början är det stillsamt, vackert och fridfullt, går över i mysigt men lite vemodigt, fortsätter till grått, kyligt, instängt, trött, suger den sista energin man normalt har på eftermiddagen ur en. Det är också nu i-landsproblemen börjar tillta - tankar, depressioner. På andra platser och tider har man fullt upp med att klara vardagen. Här i väster, i modern tid, där vår livsstil i många fall innebär att man bor ensam och med alla behov tillgodosedda, är risken överhängande att man börjar fundera på djupare saker. Vissa sysselsätter sig med att försöka "finna sig själv", vilket anses vara positivt. Andra kanske finner tillvaron meningslös och hamnar i psykisk ohälsa. Tankar, tankar, tankar som mal och de flesta handlar om en sak - sig själv. Är det verkligen nyttigt att ha så mycket tid att fundera kring en och samma person? Kan det vara så att när vardagens problem inte längre är av praktisk karaktär så blir också sjukdomar av den mentala typen mer vanliga? Det är naturligtvis pyskiskt knäckande att känna att man inte klarar av att tillfredsställa sina basala behov, men givet att hårt arbete ger det man behöver för att överleva - vore det kanske ett bättre sätt att leva?

Nu vet jag inte om det var det här jag hade tänkt skriva om från början. Jag tyckte jag hade en bra slutpäng men den tycks ha försvunnit. Något med indivudualism på gott och ont. Nåja.

/ Olle